Tuesday, March 20, 2007

Dubliners & råd från mästaren

Från v till h: Barney McKenna, John Sheahan, Seán Cannon,
Patsy Watchorn, Éamonn Campbell.

Igår var jag på De Geerhallen i Norrköping och såg och hörde The Dubliners, den irländska folkmusikens grand old men. Det var en sådan upplevelse att jag måste skriva om den, så läsare som bara vill läsa om politik får ursäkta.

Jag började lyssna på The Dubliners musik när jag var sådär 13-14 år, och jag kan ärligt säga att det var därför jag själv började intressera mej för musik "på riktigt" (hade gått på fiollektioner innan men utan egentligt intresse). Jag lärde mej spela mandolin och banjo. Den första cd-skiva jag själv köpte var en Dubliners-skiva. Hela mitt intresse för Irland och för dess historia och politik handlar i slutänden om detta. I tio år har The Dubliners varit mitt livs bakgrundsmusik. Och igår...

...så stod de plötsligt där, några meter framför mej. Grånade, färre (några har trillat av med åren och andra är bara med sporadiskt) - men ändå The Dubliners. Den otrolige banjospelaren Barney McKenna, den lika otrolige fiolspelaren John Sheahan, gitaristen Éamonn Campbell, sångaren Seán Cannon, och så Patsy Watchorn, sångare och den nyaste medlemmen i bandet. Och så drog de igång. Jag ska inte trötta mina läsare med en lång beskrivning av själva konserten. Nog sagt med att The Dubliners är precis lika musikaliskt skickliga, energiska och glädjestrålande som de alltid har varit och att programmet omfattade så gott som alla mina älsklingslåtar.

Efter konserten tog undertecknad mod till sej och smet in bakom scenen för att träffa idolerna. Efter lite besvär fick jag och kompisen Henrik hänga med Patsy Watchorn upp till logerna och träffa Barney, John och de andra. Det var förstås inte tid till att säga allt jag ville säga dem - och vad skulle det egentligen ha varit bra för? Men de var mycket vänliga och skrev autografer (löjligt kanske, men ett handfast bevis för att jag träffat dem), och av Barney McKenna fick jag ett gott råd om mitt eget banjospelande:

"I'll tell you the great secret. Don't hold the plectrum too tight. Think of a little bird - if you hold it too tight, you'll kill it."

Så nu har jag träffat mina idoler, livs levande och i Norrköping av alla ställen. Tjohoo!

No comments: