Friday, June 22, 2007

Folkets musik?

Midsommarafton kan vara en bra dag att reda ut några funderingar jag har gått och burit på ett slag. I DN den 9 juni var det en artikel om Ale Möller, folk- och världsmusikern som bland annat gjorde den underbara musiken till Radioteaterns Sagan om Ringen 1995 (ni som inte har hört den bör göra det). Artikeln handlar Ales syn på nationalism och musik. Ale säger:

"I Sverige har folkmusiken fått abdikera från sitt egentliga uppdrag att skildra samtiden. I stället förväntas vi folkmusiker att spegla gamla tider, eller snarare hur man tror - eller vill tro - att det var förr."

Hur man vill tro, ja. Det är just där skon klämmer, för vår bild av det förflutna, särskilt av Sveriges historia, är fortfarande mycket starkt påverkad av den bild nationalromantikerna på 1800-talet skapade av Sverige och Sveriges förflutna. Artikeln förklarar vidare:

"När ideologiska akademiker från städernas överklass i nationalromantikens anda ville lyfta fram allt det äktsvenska ansågs allt som var för likt det som spelades i andra länder ointressant. De allra flesta låtar ratades i jakten på polskor i moll och märkliga gånglåtar. Så egentligen kan man säga att svensk folkmusik i dag är ganska otypisk för det som spelades i Sverige förr. Detta gör ju inte musiken och danserna sämre, men det känns märkligt när dess värde motiveras av att de är så gamla och så ursvenska."

Detta märkliga begär att lyfta fram skillnaderna och dölja likheterna fick konsekvenser också för vilka instrument som "fick" eller "skulle" spelas i folkmusiken. Europas länder tävlade om att muta in sitt speciella intrument, avsett för just deras speciella musik. Den tävlingens resultat ser vi fortfarande. Härom dagen var jag på Akademibokhandeln i Linköping och såg där ett ställ med CD-skivor med folkmusik. Titlarna sa egentligen allt: Scottish Pipes & Drums, Italian Mandolins. Det finns fler exempel. Ryssarna mutade in balalajkan. Norrmännen hardangerfelan. Spanjorerna gitarren. Irländarna harpan. Associationerna är så inpräntade i oss att vi knappast kan frigöra oss från dem längre.

Ett annat resultat av detta blev förstås att de utvalda instrumenten fick företräde. Det var just vid denna tid - slutet av 1800-talet - som den svenska varianten av säckpipa började dö ut. Från att ha varit ett populärt intrument sedan medeltiden utkonkurrerades säckpipan snabbt av fioler och dragspel och glömdes med sådant eftertryck att de flesta svenskar ännu idag enbart känner till den skotska säckpipan (och bara en variant av den), trots att den svenska säckpipan "återupptäcktes" på 40-talet och sedan 80-talet blivit mycket spridd bland folkmusiker. Hur mycket nationalromantikens idéer om vilka instrument som var "typiskt svenska" inverkade på säckpipans öde är förstås omöjligt att säga, men det totala ointresse som 1800-talets folkmusikforskare visade för den var nog inte helt och hållet slumpmässigt.

Nå, allt det här låter kanske lite neggigt. Det positiva i sammanhanget kommer nämligen nu. Trender är till för att brytas och den nationalromantiska är i de flesta sammanhang bruten sedan länge. På Irland, ett land vars folkmusik spridits världen över, har spelglädjen och nyfikenheten trotsat traditionerna, och jag tror att det är den irländska musikens styrka. Irländarna såg sig om i världen och upptäckte nya instrument som banjon, bouzoukin och gitarren, och gjorde dem till en del av sin musik, samtidigt som de behöll och vidareutvecklade det gamla. Gruppen The Dubliners, som gjort mer än några andra för den irländska musikens framgångar, var och är inte bara "traditionella" utan framför allt nyskapande och lekfulla. Den "traditionella" irländska musiken utvecklas och tar emot nya influenser - och finns därför överallt, på topplistorna såväl som i pubarna och i konserthusen.

I Sverige är folkmusik förvisso fortfarande - för de flesta - förknippat med fioler och knätofsar, men den växande trenden är nog den som Ale Möller närmast förkroppsligar: ett glatt lekande med toner, klanger, låtar och instrument från hela världen. Svenska låtar kan spelas på bouzouki, precis som grekiska kan spelas på nyckelharpa. Det finns inga andra regler och förordningar i folkmusiken än de vi själva väljer att lyda - på det sättet rör vi oss mot en musik som verkligen är folkets egendom!

P.S.
Den som vill veta mer om den svenska säckpipan och höra hur den moderna standardvarianten låter rekommenderas ett besök på den här sidan.

Den som vill veta mer om hur nationalromantikens ideologi genomsyrat Sveriges kultur och politik rekommenderas Maja Hagermans bok Det rena landet: om konsten att uppfinna sina förfäder (2006).

Den som - av någon anledning - vill veta mer om varför jag gillar The Dubliners, och vad jag tyckte om deras konsert i Norrköping den 14 mars i år, kan titta här och här.

2 comments:

Björn Fridén said...

En blogg om Tranås, det är ambitiöst.

Lowe Aspviken said...

Ambitiöst tänkt i alla fall, sen flummar jag ju ut lite varstans i snart sagt vartenda inlägg. Men jag försöker behålla fötterna i Tranås.