Wednesday, August 22, 2007

Makten över historien


Idag (22:e augusti, menar jag - medan jag skrev detta har det hunnit bli den 23:e) är det 522 år sedan slaget vid Bosworth, där Richard III, kung av England, stupade och således slutade vara kung av England.

Richard III Society tycker att det är viktigt att påpeka att Richard var en ganska hyfsad kung med medeltida mått mätt och inte alls en galen, intrigerande lönnmördare, som han framstår i sina fienders historieskrivning, inte minst i Shakespeares pjäs om honom.

De har en poäng. Var och en har givetvis rätt att bli ihågkommen och omtalad för sina faktiska gärningar. Tänk bara på en kille som Hugo Chavez. Om en framtida forskare enbart skulle ha bevarade exemplar av den venezolanska oppositionens tidningar (eller för den delen Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet) att utgå ifrån till en bok om Chavez bedrifter, skulle resultatet troligen bli ytterst beklämmande och fullt av överdrifter, medvetna feltolkningar och rena lögner - när vi som tagit reda på fakta vet att Hugo i själva verket stöds av en massiv majoritet och vinner val efter val på helt demokratisk väg, trots att i princip alla media är på oppositionens sida.

Det behöver inte handla om enskilda personer. I Sverige, idag, handlar det mycket om att inte låta borgarna få makten över historieformuleringen. Det handlar om sådana saker som att visa på arbetarrörelsens avgörande betydelse för det moderna svenska samhällets utveckling, där borgerliga skribenter gärna vill framställa arbetarrörelsen som betydelselös och framstegsfientlig, och istället lyfta företagaranda och näringslivets betydelse till skyarna. Det handlar om sådant som att borgarna gärna uppmanar vänstern att "göra upp" med sin historia, medan de själva sopar sin odemokratiska och rasistiska historia under mattan eller bortförklarar den med det klassiska "det där var ju enskildas åsikter, inget som hela partiet stod för". (Kolla in socialist.nu för en fin samling citat ur högerns historia). Historia handlar alltid om vem som formulerar frågorna, ty som man frågar får man svar, och det ingen frågar behöver man inte besvara.

Ur det perspektivet finns det anledning att minnas den olycklige Richard III och framför allt historien om hans historia, så att säga. För att göra den (hyfsat) gode kungen och (omvittnat) tappre riddaren Richard rättvisa så här på sluttampen av inlägget och på årsdagen av hans död, avslutar jag med de ord som staden Yorks råd lät skriva i sina annaler dagen efter hans död, då det verkligen inte var lönsamt eller klokt att yttra sin sympati för den besegrade:

"Tuesday 23rd August King Richard was wickedly killed and murdered to the great grief and sorrow of this city."

Var inte det en vacker nekrolog, så säg?

Tuesday, August 21, 2007

Borgerlig skolpolitik: en sammanfattning

En folkpartist (jag ska besvara vederbörande skammen) prisade häromdagen den borgerliga skolpolitiken i en insändare i Tranås Tidning. Det han prisar, bara ifall någon undrar, är alltså följande:

Den allmänt accepterade kompromiss som hette Gy -07, och som bland mycket annat skulle ha gjort historia till kärnämne, stoppades precis innan den skulle genomföras. Istället följer minst tre år av lappande och lagande (nu dessutom av högeligen inkompetenta hantverkare) medan skolmajor Björklund och hans stab grunnar över en skolreform att ersätta den slopade med.

Åtskilliga åtgärder genomförs för att göra det svårare för barn från studieovana hem att fortsätta studera efter gymnasiet, däribland sänkta kunskapsmål för de yrkesinriktade programmen och försämrat ekonomiskt stöd till vuxenutbildningen - med resultat att eleverna ska tvingas välja vid 15 års ålder om dom är studie- eller yrkesinriktade. Detta dessutom tvärtemot önskemålen från industrin, som inte vill anställa folk utan kunskaper i t.ex. engelska. Det är alltså frågan om ett rent ideologiskt beslut: arbetarklassen har inte på universiteten att göra.

Ökad utslagning och betygshets skapas genom en ny betygskala som förutom tre godkända betyg också innehåller två underkända (alltså underkänd och jävligt underkänd, om jag förstår det hela rätt). Detta trots att den forskning som finns pekar på att betyg överhuvudtaget inte är bra för elevers lärande.

Skoldemokratin och elevernas medbestämmanderätt inskränks genom t.ex. avskaffandet av elevstyrda gymnasier, trots massiva protester från eleverna ("Jag tänker inte låta eleverna bestämma i den här frågan" sa Jan Björklund i Tranås när länets gymnasieelever överlämnade en protestlista, och de orden sammanfattar väl hans syn på elevdemokrati). Hur det är tänkt att skolan ska fostra eleverna till goda medborgare med som intresserar sej för och deltar i de demokratiska processerna - vilket är dess uppgift - framstår som en gåta när demokrati uppenbarligen inte ska förekomma i elevernas viktigaste sociala miljö.

Lärarna hugnas med rätten att få ta elevernas mobiltelefoner, tydligen i förhoppning om att de då ska glömma att vad som verkligen behövs för att skapa en bra lärandesituation i skolan är fler lärare och mer övrig personal, för att på så vis få mindre klasser. Hur menar de att lärarna ska tänka? "Hurra, jag får ta elevernas mobiltelefoner, nu blir jag nog inte utbränd ändå!", eller?

Istället för satsningar på att göra den kommunala skolan bättre pumpas offentliga medel in i privatskolor (Som benämns "friskolor", som om den kommunala skolan inte vore fri?) som drivs i vinstintresse, där de flesta lärarna är obehöriga och som bidrar stort till den ökade segregationen i samhället. Dessutom har frikskolorna, till skillnad från den kommunala skolan, inte något ansvar för eleverna: om skolan inte bär sej läggs den ned, och då måste den kommunala skolan ordna plats för dess elever. För att inte tala om att friskolesystemet öppnar vägen för religiösa skolor, vilket försätter hela den fina tanken bakom den allmänna skolan - att barnen får möta barn från andra typer av uppväxtförhållanden, med annan religion, hudfärg och så vidare - ur spel.

Detta är alltså bara delar av vad som hittills redan gemomförts, men exemplen räcker: detta är borgerlig skolpolitik i sin prydno. Det är inte fråga om reformer, utan om deformer: åtgärder för att föra skolan bort från det demokratiska och pedagogiska perspektiv som legat bakom alla skolreformer sedan 1960-talet, tillbaka till ett samhälle där de rikas barn går i en skola och de fattigas i en annan.

Wednesday, August 15, 2007

Erfarenhetshorisonter

Jag har snart avslutat mitt sommarjobb - fyra ganska lugna och trevliga veckor i handikapp- och äldreomsorgen i kommunen. Jag tänkte inte skriva något om det - fyra veckors erfarenhet ger mej ingen rätt att uttala mej om hur de anställda i vård och omsorg har det på jobbet, tänkte jag. Men sen hörde jag Fredrik "Mannen som talar med vårdanställda" Reinfeldt uttala sej fullkomligt tvärsäkert om vad lågavlönade kvinnor tycker och tänker (de vill till exempel inte ha högre lön själva, utan de vill att deras arbetslösa kolleger ska få det svårare). Eftersom Reinfeldts inblick i förhållandena på arbetsplatserna således består i att ha talat med lågavlönade kvinnor - troligen mera "talat till", eftersom han uppenbarligen inte lyssnat - insåg jag att det är fritt fram att skriva om mina erfarenheter.

Inte för att jag har något nytt att komma med. Problemen i den kommunala sektorn är välkända: nedskärningarna leder till att de underbetalda anställda (mest kvinnor) som är kvar får göra allt mer, med det självklara resultatet att bara det nödvändigaste blir gjort. När de anställda blir sjuka av stressen stämplas de som fuskare istället för att få adekvat hjälp. Lösningen på problemen är lika självklar: satsa pengar. Det är så det fungerar. Man sätter in pengar och ut kommer vård och omsorg. Med ett par hundratusen nyanställningar i den offentliga sektorn skulle många av problemen i den offentliga sektorn lösas.

Men se så fungerar inte borgerligt tänkande. Det är möjligt att de ser poängen med nyanställningar, men den offentliga sektorn, byggd som den är på tanken om solidatitet och allas lika rätt, är ideologiskt oriktig för det enkelriktade borgerliga synsätt som för tillfället styr landet. Istället ska pengarna gå till att göra livet lättare för de som redan har det bra, genom ytterligare skattesänkningar och avdrag på skatten för "hushållsnära tjänster", för folk som är så jävla duktiga och produktiva att de inte har tid att städa sina egna hem, putsa sina egna skor och gå med sina egna barn till dagis. Planen är också att kommunerna ska köpa exempelvis städhjälp till pensionärer och handikappade - istället för att själva anställa någon att göra samma sak. Fördelen för arbetsgivarna är att lönerna hålls nere och personalen har svårare att göra sin röst hörd, när deras arbetsgivare är ett företag och inte en kommun. Dessutom gynnas företagen så att det på sikt kan bli ännu billigare för Fredrik Reinfeldt och hans kompisar att anställa skoputsare och städerskor.

Jag tror att det rätta uttrycket är "fy fan".

PS: För en briljant analys av allt detta, läs Josefin Brink!

PPS: För att inte tappa fotfästet i min hemkommun avslutar jag med en anekdot som jag fick berättad för mej på jobbet. Berättaren hade varit på en utställning på ett servicehus med bilder på hur Tranås såg ut "förr i tiden". På frågan huruvida han tyckte att det var bra att de gamla fick se utställningen, svarade han:
"Jo, det är väl bra att de får se hur Tranås såg ut förr i tiden - men vore det inte bättre om de fick komma ut lite och se hur det ser ut nu?"