Tuesday, August 21, 2007

Borgerlig skolpolitik: en sammanfattning

En folkpartist (jag ska besvara vederbörande skammen) prisade häromdagen den borgerliga skolpolitiken i en insändare i Tranås Tidning. Det han prisar, bara ifall någon undrar, är alltså följande:

Den allmänt accepterade kompromiss som hette Gy -07, och som bland mycket annat skulle ha gjort historia till kärnämne, stoppades precis innan den skulle genomföras. Istället följer minst tre år av lappande och lagande (nu dessutom av högeligen inkompetenta hantverkare) medan skolmajor Björklund och hans stab grunnar över en skolreform att ersätta den slopade med.

Åtskilliga åtgärder genomförs för att göra det svårare för barn från studieovana hem att fortsätta studera efter gymnasiet, däribland sänkta kunskapsmål för de yrkesinriktade programmen och försämrat ekonomiskt stöd till vuxenutbildningen - med resultat att eleverna ska tvingas välja vid 15 års ålder om dom är studie- eller yrkesinriktade. Detta dessutom tvärtemot önskemålen från industrin, som inte vill anställa folk utan kunskaper i t.ex. engelska. Det är alltså frågan om ett rent ideologiskt beslut: arbetarklassen har inte på universiteten att göra.

Ökad utslagning och betygshets skapas genom en ny betygskala som förutom tre godkända betyg också innehåller två underkända (alltså underkänd och jävligt underkänd, om jag förstår det hela rätt). Detta trots att den forskning som finns pekar på att betyg överhuvudtaget inte är bra för elevers lärande.

Skoldemokratin och elevernas medbestämmanderätt inskränks genom t.ex. avskaffandet av elevstyrda gymnasier, trots massiva protester från eleverna ("Jag tänker inte låta eleverna bestämma i den här frågan" sa Jan Björklund i Tranås när länets gymnasieelever överlämnade en protestlista, och de orden sammanfattar väl hans syn på elevdemokrati). Hur det är tänkt att skolan ska fostra eleverna till goda medborgare med som intresserar sej för och deltar i de demokratiska processerna - vilket är dess uppgift - framstår som en gåta när demokrati uppenbarligen inte ska förekomma i elevernas viktigaste sociala miljö.

Lärarna hugnas med rätten att få ta elevernas mobiltelefoner, tydligen i förhoppning om att de då ska glömma att vad som verkligen behövs för att skapa en bra lärandesituation i skolan är fler lärare och mer övrig personal, för att på så vis få mindre klasser. Hur menar de att lärarna ska tänka? "Hurra, jag får ta elevernas mobiltelefoner, nu blir jag nog inte utbränd ändå!", eller?

Istället för satsningar på att göra den kommunala skolan bättre pumpas offentliga medel in i privatskolor (Som benämns "friskolor", som om den kommunala skolan inte vore fri?) som drivs i vinstintresse, där de flesta lärarna är obehöriga och som bidrar stort till den ökade segregationen i samhället. Dessutom har frikskolorna, till skillnad från den kommunala skolan, inte något ansvar för eleverna: om skolan inte bär sej läggs den ned, och då måste den kommunala skolan ordna plats för dess elever. För att inte tala om att friskolesystemet öppnar vägen för religiösa skolor, vilket försätter hela den fina tanken bakom den allmänna skolan - att barnen får möta barn från andra typer av uppväxtförhållanden, med annan religion, hudfärg och så vidare - ur spel.

Detta är alltså bara delar av vad som hittills redan gemomförts, men exemplen räcker: detta är borgerlig skolpolitik i sin prydno. Det är inte fråga om reformer, utan om deformer: åtgärder för att föra skolan bort från det demokratiska och pedagogiska perspektiv som legat bakom alla skolreformer sedan 1960-talet, tillbaka till ett samhälle där de rikas barn går i en skola och de fattigas i en annan.

No comments: