Wednesday, October 31, 2007

Nå, äntligen!

Regeringen vill nu göra historia till kärnämne - något som skulle ha gjorts för länge sen om gymnasiereformen Gy -07 hade genomförts istället för att stoppas av en borgerlig regering med svårt artonhundratalsmässig syn på skolan. Det är också ett något överraskande beslut, med tanke på att de borgerliga tidigare motsatt sej idén, som vänsterpartiet länge fick driva ensamt. De borgerliga argumenten brukar låta ungefär så här.

Nå, jag klagar för all del inte på idén som sådan; som blivande historielärare har jag i högsta grad både ideologiska och professionella skäl att önska mej att mitt ämne ska bli kärnämne. Historiekunskaperna kan alltid förbättras, och det är väldigt bra att de borgerliga har tagit sitt förnuft till fånga och äntligen gör slag i saken.

Emellertid finns det alltid anledning att diskutera vad som är historia, egentligen. Jag tog upp ämnet för ett par inlägg sen, och det finns anledning att göra det igen. Vad är historia? Är det, som många fortfarande tror, "krig och kungar" (något som populärhistoriska författare som Herman Lindqvist gärna vill göra gällande)? Svar nej - historieämnet som sådant är så oändligt mycket större än så. Historielärarens uppgift är inte bara att "tala om vad som hände" (i sej en nästan omöjlig uppgift) utan framför allt att öka förståelsen för de krafter som ligger bakom händelseutvecklingen, de ekonomiska, samhälleliga och ideologiska faktorerna. Det är oroväckande när skolmajor Björklund talar om att ämnet ska ge en "kulturell identitet" - vad är det, egentligen? Vems identitet? Sveriges? Europas? Snälle majoren, så enkelt är det aldrig i historien. Allt hänger ihop och en utveckling som kulminerar i Europa på 1400-talet kan mycket väl ha börjat i Kina på 1000-talet; historia är mycket mer komplicerat än vad majoren tycks tro.

En annan oerhört viktig del av historielärarens uppgift är att lära eleverna källkritik; att lära sej känna igen ovederhäftiga källor, veta var man kan hitta vederhäftiga källor och att lära sej märka när en källa är partisk eller politiskt färgad är i dessa informationsteknologiska tider betydligt viktigare än att veta vem Sverige slöt fred med i Brömsebro eller att Tallinn är den huvudstad som ligger närmast Stockholm.

Med tanke på allt detta var det sorgligt att hitta följande citat i DN Kultur häromdagen: Jan Eklund rescenserar Simon Sebag Montefiores biografi "Den unge Stalin" och kommenterar den vetenskapliga kritik som framförts mot boken:

"Jag såg att en gnällig professor hävdade att boken bör läsas som
kiosklitteratur och inte seriös historieskrivning. Montefiore påstods
förkroppsliga underhållningsindustrin. Avundsjuka är en trist egenskap. Skönt
att man inte går på universitetet längre." (DN Kultur, 28/10 -07)


Eklund är förstås inte ensam om den här uppfattningen. Det är många som anser att vetenskaplig kritik mot populärhistoriska verk bara är utslag av avundsjuka eftersom populärhistoria säljer mycket bättre än de faktiska historikernas avhandlingar. Men det är ett exempel på en sorglig utveckling när forskning ses som enbart trist och onödigt. Det är sådant som förhoppningsvis kan motverkas genom att historia görs till kärnämne. Men då gäller det förstås att historielärarna kan stå upp för sitt ämne och visa eleverna varför det är viktigt att inte reducera historia till Herman Lindqvists devota hyllningar av döda kungar eller sensationslystna dokumentärer av typen "Hitlers älskarinnor" på TV4.

P.S. Läs Kalle Larsson om historien bakom det här förslaget.
PS. För en ovanligt devot hyllning av en död kung, se här. Jag är förvisso inte helt oskyldig själv. Men jag försöker åtminstone se större sammanhang, OK?

Wednesday, October 3, 2007

Tro och vetande

Fastighetsskatt är inte förenligt med kristen moral, har en kristdemokrat kommit på.

Jag tycker i och för sej inte att Bibeln har i den politiska argumentationen att göra (politikens villkor har ju förändrats något sen den skrevs), men eftersom jag samtidigt är en ondsint själ vill jag bara påminna om Jesu så vitt jag vet enda uttalande om skattepolitik, när fariséerna frågade om det var rätt att betala skatt:

Så säg oss [sa fariséerna]; Huru synes dig? Är det rätt, att man
gifwer Kejsarenom skatt, eller ej?
När Jesus märkte deras falskhet, sade han: Hwi fresten I mej, I skrymtare?
Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.
Och han sade till dem: Hwars beläte och öfwerskrift är detta?
De sade till honom: Kejsarens. Då sade han: Så gifwer Kejsarenom det
Kejsarenom tillhörer
, och Gudi det Gudi tillhörer.
När de det hörde, förundrade de sig, och öfwergåfwo honom, gångande ifrå
honom.


(Närmare bestämt står detta att läsa i Matt. 22:17-22)