Saturday, June 28, 2008

Säg du, du!

Det har blivit allt vanligare att man får höra ordet "ni" som tilltal även till 2:a person singular. Det tycks vara en seglivad föreställning att detta vore artigt. Det är det inte, och därför följande lilla språkhandledning, det uppväxande (och i viss mån uppväxta) släktet till nytta och vägledning:

För det första: Korrekt svenskt tilltal till 2:a person singular är du, alldeles oavsett vem man talar till. Vare sej det är kungen av Sverige, biskopen i Linköping eller kassörskan på Ica man vänder sej till är det korrekt svenska att säga: "Vill du ha en kaka till?" (om det nu är det man vill veta). Svaret på korsordsfrågan "artigt tilltal" på två bokstäver är med andra ord "du", även om inte alla korsordskonstruktörer verkar veta det heller.

Detta är förstås inget som står i lagen eller så, utan det kom svenska folket gemensamt och högst demokratiskt (och utomparlamentariskt) fram till genom den så kallade Du-reformen på 1960- och 70-talen, en av 1900-talets viktigaste reformer.

För det andra: Du-reformen innebar inte att Ni ersattes av du. Ni ansågs nästan lika oartigt som du, och undveks i de flesta sammanhang. Istället använde man titlar. Det system som Du-reformen ersatte såg ut ungefär så här, om vi tar samma exempel som innan:

Till en regerande monark:
"Vill ers majestät ha en kaka till?"

Till övriga medlemmar av kungahuset:
"Vill ers kunglig höghet ha en kaka till?"

Till högadelsmän (grevar och friherrar):
"Vill ers nåd ha en kaka till?" alt. "Vill greve X/friherre Y ha en kaka till?"

Till högadelsmäns hustrur/änkor:
"Vill grevinnan/friherrinnan ha en kaka till?"

Till statsråd, ambassadörer och andra framstående ämbetsmän:
"Vill ers excellens/statsrådet/ambassadören/generaldirektören ha en kaka till?"

Till statsråds, ambassadörers och andra framstående ämbetsmäns hustrur/änkor:
"Vill fru statsrådinnan/ambassadörskan/generaldirektörskan ha en kaka till?"

Till ärkebiskopen och andra biskopar:
"Vill ers högvördighet ha en kaka till?"

Till övriga kyrkomän och deras hustrur/änkor:
"Vill herr domprosten (fru domprostinnan)/prosten (fru prostinnan)/pastorn (fru pastorskan) ha en kaka till?"

Till rektorn vid ett universitet:
"Vill ers magnificens ha en kaka till?"

Till övriga universitetslärare eller studerande och deras hustrur/änkor:
"Vill professorn (fru professorskan)/doktorn (fru doktorskan)/docenten (fru docentskan)/licentiaten/magistern/kandidaten/studenten ha en kaka till?"

Till rektor, lektor eller gymnasieadjunkt och deras hustrur/änkor:
"Vill rektorn (fru rektorskan)/lektorn (fru lektorskan)/adjunkten ha en kaka till?"

Till folkskollärare:
"Vill folkskollärare X/fröken Y ha en kaka till?"

Till en godsägare, grosshandlare eller annan bättre bemedlad person:
"Vill godsägaren/grosshandlaren/bankiren ha en kaka till?"

Till innehavaren av yrken och ämbeten som medförde viss lokal makt och myndighet:
"Vill byggmästaren/redaktören/direktören/konstapeln/stadsfullmäktigeledamoten ha en kaka till?"

Till övriga yrkesmän (snickare, skräddare, flottare, torpare, statare, murare, målare, dödgrävare, grov- och fabriksarbetare, tillskärare, tunnbindare, lägre tjänstemän, skogsarbetare, vägarbetare, bilreparatörer, bovar och banditer m.fl.) och deras hustrur/änkor:
"Vill herr X/fru X ha en kaka till?"

Till tjänstefolk och andra man ser ner på:
"Vill han/hon ha en kaka till?" alt. "Vill [förnamn] ha en kaka till?"

Till personer man känner väl och har umgåtts med under en lång följd av år:
"Vill bror ha en kaka till?" (OBS! Endast i maskulina sällskap!) alt. "Vill du ha en kaka till?"

I nödfall, där varken den tilltalades namn, yrke eller sociala ställning är känd:
"Är det till att vilja ha en kaka till?" alt. "Är det så att det önskas en kaka till?" eller liknande tillkrånglad konstruktion.

Allvarligt talat - är detta något vi vill ha tillbaka? Naturligtvis inte! Låt oss fira Du-reformen, som gav oss ett enkelt och enhetligt tilltalssystem värdigt ett demokratiskt land! De enda som inte regelmässigt duas i Sverige är kungahuset - men tänk på, om du nånsin får tillfälle att tala med någon ur denna, att inte ens de har någon som helst rätt att kräva ett annat tilltal än du. (Och ja, den dubbla betydelsen där var avsedd).

Leve Du-reformen!

Sunday, June 22, 2008

Karibiska havets pirater

Liten vers om vad som egentligen ligger bakom den amerikanska upprördheten över vänsterregeringarna i Latinamerika.

För Karibiska havets pirater
bevare oss herre min gud!
De styr sina sjörövarstater
och struntar i Marknadens bud.

Inunder en röd Jolly Roger
förstör de vårt maktmonopol:
de sabbar vår handel med droger
och våra politiska mål.

På skeppet La Socialisma
är Hugo den röde kapten.
Förbanne hans stora karisma!
Mot den hugger alla i sten.

Där laddar han sina kanoner
med livsfarlig ammunition:
med skola och vård för miljoner
– sånt leder till revolution!

Vår möda var riklig och mycken
med att anordna ett myteri.
Men Hugo den röde stod rycken:
det är felet med demokrati.

Ja, Karibiska havets pirater
är nästan det värsta jag vet.
För självständigt styrande stater
är ett hot mot vår stabilitet…

Monday, June 9, 2008

Var är countryns kvinnor?

I SvT 24 sändes idag ett riktigt bra program, under rubriken "Musikbyrån presenterar", om staden Nashville i Tennessee, ni vet, countrymusikens huvudstad. Det var roligt att få se staden ur artisternas perspektiv, där Country Hall of Fame och skivbolagens stora skrytbyggen framstår som mycket o-country jämfört med artisternas bohemiska husvagnar och kåkar. Överhuvudtaget gav programmet, som så många andra skildringar av Nashville, ett närmast dystopiskt intryck: intervjuade artister, främst Hank Williams III, fick omväxlande framföra sina låtar och berätta att Nashville inte längre är den musikstad det en gång var, för att den har blivit för kommersialiserad av skivbolagen eller för att ingen längre gör riktig countrymusik (underförstått: sån som jag och mina vänner gör).

Det stämmer att det görs mycket menlös countrypop i Nashville, långt från den nerv och spelglödje som utmärkte den tidiga countryn och bluegrass-musiken. Men Hank III och de andra intervjuade förbigick med tystnad några mycket bra artister som lever och frodas i Nashville och som gör musik som ingen kan säga inte är riktig countrymusik: Emmylou Harris, Alison Krauss och Gillian Welch, t.ex. Ingen av dessa gör någon mesig lättvariant av country. Det är själ, hjärta och melankoli rakt igenom, dessutom chosefritt och utan det tuffa poserande som manliga countryartister alltför ofta hänfaller till.

Att Hank III inte nämnde dessa kvinnor må vara hänt, men att programmets skapare inte har brytt sej om att nämna dem överhuvudtaget är betydligt mer oroande. Det tyder på en bristande vilja att skildra countryn och Nashville sådant det faktiskt är, istället för att rikta kameran mot enbart det manliga poserandet och "det var bättre förr"-attityden.* Den enda kvinna som intervjuades var Dolly Parton, som inte fick säga särskilt mycket, och inget om den kvinnliga countrymusiken. Men det är en musik som förtjänar att lyftas fram i ett Tv-program som detta. För medan männen luftar sina Johnny Cash-komplex gör kvinnorna country - country som talar rakt och enkelt till hjärtat, precis som country ska göra.

Lowes country-tips:

1: Lyssna på Emmylou, Alison och Gillian. Och på alla tre tillsammans!

2: En lysande parodi på countryns tuffa attityder - Claes Ericsson sjunger Jerrys tunga sång.

3: Ett förhållande till country som ligger mycket nära mitt - Per Fritzell sjunger Countrykillen.

___________________
*Nu ska det i och för sej sägas att countrymusik bygger på att allt var bättre förr, annars skulle textförfattarna inte få mycket skrivet.